Tillbaka till arbetslivet – när arbetsförmågan inte kan ses i bara svartvitt
Allt fler orkar inte längre med sitt eget arbete, trots att det fortfarande finns arbetsförmåga kvar. Detta syns i att antalet personer som ansöker om sjukpension ökar och att även antalet avslag på ansökningarna blir fler.
Bakom statistiken över sjukpensioner döljer sig en process som ofta blir lång för den sökande, med osäkerhet, oro och upplevelsen av att inte längre orka eller klara sig som tidigare. Därför kan det kännas orimligt att en allt större andel av ansökningarna om sjukpension får avslag. I början av 2000-talet avslogs ungefär var fjärde ansökan, men i dag får mer än hälften av de sökande ett negativt beslut från FPA. Det får många av de sökande att fråga sig om deras situation inte är svår nog?
Det ökade antalet avslagna ansökningar beror dock inte på någon ändring i de sökandes hälsotillstånd eller på någon skärpning av kriterierna för att få sjukpension. Det beror framför allt på en förändring i arbetslivet, specifikt i vad arbetsförmåga betyder i dag och vilket slags arbetsvardag människor försöker klara av.
Gränsen för arbetsförmågan finns allt oftare inom människan, inte i systemet
För många av dem som ansöker om sjukpension är känslan bekant: jag klarar inte längre mitt eget arbete. I en situation där vardagen känns tung, dagsformen varierar och arbetstakten känns för hög kan en ansökan om sjukpension vara ett sista halmstrå.
Pensionssystemets synsätt är annorlunda i och med att fokus där ligger på om det överhuvudtaget finns något arbete som just den här arbetstagaren kan klara. Eftersom den sökandes egen uppfattning och pensionssystemets infallsvinkel är så olika kan det leda till att den sökande känner sig missförstådd eller förbisedd.
Allt fler arbetstagare befinner sig i en gråzon. De har inte förlorat arbetsförmågan helt och hållet, men arbetsförmågan räcker inte till för de nuvarande arbetsuppgifterna. Arbetsdagarna kan gå att klara av om arbetstiden kan göras kortare, uppgifterna tydligt avgränsade eller om arbetstakten kan anpassas individuellt. Här handlar det inte nödvändigtvis om att man är arbetsoförmögen, utan om att arbetslivet inte är anpassat för personer med nedsatt arbetsförmåga.
Det i sin tur leder till att många faller mellan stolarna: de uppfyller inte kriterierna för sjukpension, men det är heller inte realistiskt att de ska återgå till sitt tidigare arbete. Utan rehabilitering eller möjligheter att anpassa arbetet är arbetstagaren i praktiken rådlös i en sådan situation.
Rehabilitering är inte plan B utan en möjlig nystart
Rehabilitering som sätts in vid rätt tidpunkt kan ge tillbaka sådant som gått förlorat under svåra tider: arbetstagarens tillit till sina egna resurser och till att det går att hitta tillbaka till en fungerande vardag.
Rehabiliteringen hjälper människan att stanna upp, se framåt och få stöd för sitt vardagsliv, sin psykiska hälsa och sin ork. Samtidigt kan rehabiliteringen bli en stig att följa: ibland tillbaka till det egna arbetet, men lika ofta till nya uppgifter eller kanske en helt ny bransch. Det här syns också i undersökningarna: de som deltar i rehabilitering återvänder med större sannolikhet till arbetslivet och har ett bättre fotfäste i vardagen.
FPA håller på att utveckla en ny yrkesinriktad rehabiliteringstjänst för unga som får rehabiliteringsstöd. Den nya tjänsten betonar det som är väsentligt för alla tjänster som stödjer arbetsförmågan: en tydlig väg framåt, personligt stöd och kontakter med studierna eller arbetslivet. Målet är inte att skapa mer tjänster, utan att ingen ska lämnas ensam och villrådig.
Rehabilitering är inte motsatsen till sjukpension och inte heller något slags mellansteg före det slutliga pensionsbeslutet. Rehabiliteringen är ett sätt att ta vara på arbetstagarens återstående arbetsförmåga innan kontakten med arbetslivet bryts helt.
Arbetsförmågan byggs upp också på arbetsplatserna
Arbetsplatserna spelar en viktig roll för arbetstagarnas förmåga att orka med arbetet och möjligheterna att lösa eventuella problem med gemensamma krafter. Det krävs inte alltid så stora ändringar för att en arbetstagare med partiell arbetsförmåga ska orka vidare: ofta räcker det med flexibel arbetstid, en minskning eller tillfällig ändring av arbetsuppgifterna.
Det handlar inte bara om flexibilitet, utan om konkreta sätt att bevara kunnande, förebygga långa perioder av sjukfrånvaro och bygga upp en arbetsgemenskap där var och en kan lyckas utifrån sina egna förutsättningar.
Arbetsförmåga kan inte definieras som ett antingen-eller. Arbetsförmågan kan variera och förändras, och med rätt stöd kan den också förbättras. Därför innebär en återgång till arbetslivet inte nödvändigtvis att man går tillbaka till sitt tidigare jobb, utan det kan vara en möjlighet att hitta ett nytt sätt att delta i arbetslivet som passar ens hälsa och ens situation i övrigt.
Möjlighet att vara med
Allt fler kan få möjlighet att hållas kvar i arbetslivet, åtminstone delvis, om vi bara kan lära oss att se den återstående arbetsförmågan och våga ta stöd av rehabilitering mer än vi gör just nu. Här handlar det inte bara om system eller kriterier, utan om människors liv – om att var och en har rätt att känna sig behövd och få bidra till arbetslivet utifrån sina resurser.